Ödmjuk för livet...

Hej
Denna vecka har bara försvunnit och jag skulle vilja ha vareviga liten millisekund ohänt... :/

En mkt nära anhörig drabbades i tisdags av en svår hjärnblödning... Många är tankarna som passerat i mitt huvud de senaste dagarna...
Hela mitt vuxna liv ( jag lärde känna personen när jag var 19 år!) så har denna underbara,lilla människa funnits där för mig och att helt plötsligt se denna fina vara så nära döden... under alla dessa år har vi fått så många stunder att minnas, resor av olika slag, djupa samtal, barnafödande, skratt, tårar, förståelse och oförståelse, ja allt som hör livet till...

Kaos, panik, rädsla, förtvivlan, ovisshet, förbannelse, MAKTLÖSHET...ja känslorna har varit påtagligt många de senaste dygnen...Men även kärleken,värmen, gemenskapen, stöttandet, modet och hoppet har funnits...

Operation är genomförd, den gick bra och i nu läget kan vi känna lite hopp...
Febern har gått ner, sömnmedlet har kunnat minskas, färgen har återkommit t ansiktet och pulsslagen ökade när dennes älskade livspartner var där idag, förstod och visade på det sätt som var möjligt för kroppen att sin kärlek för livet var där genom att öka pulsen...
Kroppen är en förunderlig maskin.. :)

Vi har en lång väg kvar, men livet var starkare denna gång och verkar vinna kampen...
Änglarna får vänta...För nu vill jag ha hem denna fina fina som kommit att betyda så mkt för mig under alla dessa år...

Nu är jag trött, så trött, sömnlösa nätter, söndergråtna kinder och en kropp på helspänn sätter sina spår ganska fort, så nu avvaktar jag bara kvällsrapporten från Uppsala så ska jag nog lägga mig sen...

Kramar...