Jahapp...
Tomt...i mammahjärtat...
Följde med å lämnade Oliver på friskolan imorse, stannade cirkus två timmar...och "mammigare" kille får man leta länge efter :/
Tog till slut (jag ska jue föreställa vuxen å mogen) beslutet att det är nog bättre om jag går hem, så att han kan börja integrera med barnen och fröknarna istället för med mig...
Sagt och gjort, han följde snällt med fröken till en liten samling/fruktstund, helt ok!
Jag klädde på mig och gick med tunga steg därifrån...20 meter från skolan, brast det...
Tårarna strömmade inte, näe de forsade hela Hägnan igenom då M ringer...
-Men är du ledsen?
-oähhh....*snörvel* jaa...
-Vad har hänt?
-Men fröken skrev med små bokstäver, Oliver är bara 6 år han kan bara stora bokstäver
*ännu mer snörvel*
- Ja men mår han dåligt!
-Också såg jag bara att han ritat en arm istället för två, så Oliver blev jätteförnedrad!!!
*tårarna sprutar igen*
- Men varför går du därifrån då, om du nu ville stanna kvar?
Tystnad....
-För att...ja, för att...jag tycker det här är skitjobbigt...
-Men vad tyckte Oliver?
-*snyftar lätt igen* Mm, jo...förmodligen inte alls lika jobbigt som jag tycker...
Fan, att man ska vara så känslig...Varför kan jag bara inte hejda mig? Vara så duktig inför barnet, men så fort jag är utom synhåll brister det...
Jag tror eg, att det här blir superbra, det är min faktiskta inställning, men idag, kände jag mig som "vi två mot världen"...
Oerhört tung dag för mamman...
Oerhört spännande dag för sonen...
Kramar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar