Dagar med ovisshet...gör att min blogg fallererar till att endera bli positiva m en hel del framtidstro till som denna rasa totalt...
Och ikväll gör det så ont i mitt hjärta, så tungt att andas nu och det känns för tillfället väldigt svårt att ens tänka på att försöka kravla sig upp, resa på sig å tänka: Imorgon är en ny dag..
En ny dag till vad...?
Dagens händelser är ledsamma, men inga dödsfall, de gör ont men inte tillräckligt för att bli bestående, tragiska men icke traumatiserade,tunga att bära men än släpper jag inte...
Som en fin nyligen sa till mig - jag skulle behöva bli omkramad, omhändertagen, bara sitta ner och ngn säger, sitt du, jag fixar, jag ordnar upp allt,,, Ja "fin" visste inte hur väl det skulle komma att stämma in på mig också...
Fem fruktansvärt jobbiga saker har under de senaste veckorna berört/ drabbat mig och mina vackraste...En har jag/vi ikväll fått svar på, Fyra svar återstår...Hur ska man våga hoppas på det positiva?
Vart hittar man orken? Vilken väg ska jag ta för att njuta av livet som sådant? som vanligtvis är himmelshärligt...När denna oändliga oreda pågår i kometfart...
Näe Ni, Trött och ledsen, det är vad jag är just nu och vet Ni, jag tycker det är helt ok! Att inte alltid påskina att allt är toppen utan låta sig rasa ihop när det verkligen behövs...
Hur ska man annars kunna resa sig och gå vidare, ta nya tag och finna nya vägar man inte visste var möjliga?
Bara det, att jag var/ är nöjd med de vägar som var vald...
Sov Gott alla Ni vackra,
Kramar...
2 kommentarer:
Hej söta rara ..
Jag vet att när det är som jobbigast låter alla klämkäcka uppmuntrande ord överflödiga .. jagvill ändå tassa in och lämna några rader med eftertanke ..
I livet har vi två val;
1) Låta det negativa rtycka till oss och bli rädda för att våga igen.
2) Låte det negativa rämna oss till backen och lära oss något av det och resa oss ännu starkare än innan.
Den första vinsten med ett nederlag är att du:
blir tuffare, starkare, återhämtar dig snabbare, bildar ett ärr i egot, och blir mer härdad.
En berättelse:
En gång blev en sjuårig och han bror skadade vid en brand. Efteråt delade de samma säng & inom tre månader dog brodern. Nio månader senare hade huden på pojkens ben läkt så pass bra, att han kunde gå på kryckor. Första dagen försökte han gå utan kryckor & kollapsade av de hemska smärtorna. Ändå tvingade han sig varje dag genom smärtan, tills han haltande kunde gå igen. Han var fortfarande inte nöjd, därför att han kunde inte springa som de andra barnen, som kallade honom för " Scar Legs" i skolan. Varje dag höll han med beslutsamhet sin häst i svansen och drogs på så sätt över fälten, tills han kunde springa igen; men han kunde inte springa som sina vänner. I sin ansträngning att bli lika bra som genomsnittet sprang han flera kilometer varje dag. På Dartmouth universitets läparbana slog Glen Cunningham många år senare världsrekord.
Tänk vad människan kan prestera när de sätts på prov ..
Man får vara ledsen, förtvivlad, sårad och rädd .. vad jag ville säga med dessa långa rader är att varje nederlag är en vinst i ett senare skede, för att du som individ blir mycket starkare av nederlag, hur tokigt det än låter.
Kram du fina // Anna
Tack för värmen och omtanken :)
Skicka en kommentar